Tegelindustrin

I slutet av 1800- och början av 1900-talen

Det var före storskiftet i Adak, som man startade tegeltillverkning där. Både Lermyran och arbetsplatsen där tegeltillverkningen skulle ske stakades ut som bysamfält.

Det var byns bönder: Abraham Oskar Nilsson, Johan Oskar Grönlund, Johannes Lindsköld, Nils Asp, Oskar Asp och Johan Anton Öhman, som startade industrin.

Varje bonde skötte sin egen tegeltillverkning, men på den gemensamma arbetsplatsen, d v s det utstakade samfältet.

På vintern kördes ved, lera och sand fram. Varje  bonde körde veden från sitt skogsskifte. Vedstockarna rustades i längder om tre alnar. Stockarna fick ligga och torka till höstens tegelbränning. Råvaran (leret) togs upp på hösten då allt skördearbete var undanstökat och tröskningen var klar, och kylan kommit så pass att leret stelnat så det kunde spettas loss i stora klumpar. Där vid lertaget fick dessa stora lerstycken ligga och vänta på vinterföre.

När snön kommit och leret frusit så pass att det kunde hanteras, forslades det till tegelbruket. Körvägen var en kilometer.

Det var en bra råvara leret från Lermyran. Det låg täckt av ett lager myrjord och var alltså inte lättåtkomligt. Ingen sand fanns i den utsökta råvaran, och det var en fördel. Sanden skulle sättas till på arbetsplatsen och i rätta mängder. I östra delen av by fanns en sandbacke med passande sand.

På våren blev det liv och rusch på arbetsplatsen. Män, kvinnor, barn infann sig , och placerade leret i stora trälavar, sanden siktades över (rätt doserat) och vatten hälldes på. Så började bearbetningen av bruket. Kängskorna togs av och där trampades runt, runt i lersörjan. De som hade ömtåliga fötter behöll skorna på men de var inte lika känsliga för stenar och kvistar i bruket, så helst borde massan bearbetas med bara fötter.

Efter mycket trampande och när bruket var smidigt och segt började själva tegeltillverkningen. Barnen bar fram massan i gamla uttjänta mjölktråg. En träform, vars innermått var 10 tum lång, 5 tum bred, 3 tum hög, var arbetsredskapet som varje arbetare hade framför sig. Den formen fylldes med lermassa och drogs sedan försiktigt uppåt. Kvar på brädan fann nu den blöta lermassan fint formad. Tegelarbetarna fick flytta sig hela tiden, man kunde inte röra den formade massan förrän den torkat något dygn.

Kvinnorna var snabba arbetare i den här industrin, och snabbast var Julle-Sara och Björklands-Hanna.

Råteglet fick ligga och torka något dygn innan det flyttades till ett enkomt tegelhus. Där staplades det och fick ligga och torka hela sommaren. Bränningen skedde på senhösten och den var en invecklad procedur. Det torkade råteglet flyttades nu för andra gången. Denna gång från tegelhuset och placerades nu på själva backen, som hade jämnats ut ordentligt. Teglet placerades ut efter ett väl uttänkt system, med rökgångar och rörsystem genom hela tegelkulan. Här staplades ibland upp till 20000 tegelstenar.

Då allt råtegel var på plats, täcktes kulan med gamla och trasiga tegelstycken, och ytterst fick hon ett tjockt lager av torv och jord. Genom den sinnrika luftningen nertill men också luftning uppåt, kunde dessa vana brännmästare mata på ved och få rätt hetta i hela tegelkulan. Bränningen kunde ta upp till en vecka.

Dagen då tändningen gick av stapeln var en fest och högtidsdag. Då samlades folk och då bjöds det på kaffe och barnen lekte både kamplekar och ”björnskifte”.

Sedan teglet var färdigbränt, fick kulan stå minst två veckor för att svalna. Rivningen var alltid mycket spännande. Då först fick man se om allt arbetet gett gott resultat, eller om allt var misslyckat.

Det färdigbrända teglet sorterades i tre kvaliteter: HÅRDBRÄNT, GO-TEGLET, LÖSBRÄNT. Det lösbrända murades under takhöjd. Go-teglet användes där muren var synlig i öppenspisar och dylikt, medan det hårdbrända nyttjades i skorstenar ovanför taket. Det teglet tålde både stormar hagel och regn.

Tegelindustrin var en värdefull inkomstkälla under lång tid, men in på 1920-talet då skogsdikningen kom igång, blev Lermyran uttorkad och råvaran förstörd. Tegelindustrin upphörde i och med det.

Adakteglet hade gott rykte, och än i dag finns murar som kan ståta med tegel från en av Adaks första industrier.

ur tio noveller av Eva Wänstedt 1999

Denna novellsamling finns att köpa. Kontakta Harald Wänstedt eller Webmaster.


ADAK

Adak, småort i Malå kommun Västerbottens län, cirka 200 invånare.
Adak omges av Stora Adakträsket och Lilla Adakträsket. Genom Adak flyter även Adakbäcken och Skäppträskån.

Källa: Wikipedia

Läs mer

Adak Allehanda

Öppettider

Må-Fre10.00-12.30 13.30-17.30
Lunchstängt12.30 -13.30
Lör10.00-12.00
Sön16.00-17.00